Rundtur i ölets Disneyland

Belgisk ölkultur är både klassad som världsarv av UNESCO och Belgien kallat för ”ölets Disneyland”. Vi ger oss ut på en rundresa i landet och bland dess välsmakande ölstilar, i stort sett unika i sina slag.

Geografiskt består det mytomspunna landet av två halvor, det nederländsktalande Flandern i norr och väst, och det fransktalande Vallonien i syd och öst. Bryssel, som ligger mitt i, är en tvåspråkig enklav av östra Flandern.

Belgare dricker som de flesta européer en hel del lageröl, bland annat märken som internationella Stella Artois och mera inhemska Jupiler, Maes, Cristal och Vedett. Det är öl som blev populära under 1900-talet och den stora pilsnerrevolutionen.

Men det är inte dessa öl som gjort Belgien till världsarv inom öl, utan i stället den rika traditionen av överjästa och spontanjästa stilar. De skapades redan på medeltiden hos kloster spridda över området i och kring Belgien, men även hos flera bondgårdar. Bryggmetoderna har ända sedan dess bevarats väl och även förfinats.

Det belgiska ölundret och klostren

Om vi börjar med klosterölen, som är en stor anledning till det belgiska ölundret, så har man alltid hållit sig till överjästa öl (ale), som jäser i ljumma temperaturer och där jästen inte sjunker till botten som hos lageröl (underjästa). Och hemligheten – till och med magin – med belgiska öl i klosterstil sitter i just jästen, som ger en mjuk karaktär med gott om fruktiga och kryddiga esteregenskaper.

Däremot är det malten som gett namn åt de olika stilarna. Enkel, dubbel, tripel och även quadrupel anger vörtstyrkan och har alla sina ursprung från munkars bryggkonst. De har inte minst blivit världsberömda tack vare trappistklostren, som gjort ölbryggning till en viktig försörjning åtföljt av strikta regler, varav välgörenhet är en del. Det är dock viktigt att skilja på trappistöl och så kallat abdijöl. Trappist är ett strikt skyddat ursprung, medan många abdijöl i dag bryggs av kommersiella bryggerier utan direkt koppling till ett aktivt kloster.

Även stilarna blond och bruin/brune är uppkallade efter malten, det vill säga efter typ av rostning och blend. Här finns både den lättare varianten ”belgisk blond” med vaga gränser som troligen uppstod under tidigt 1900-tal som ett svar på populära europeiska pilsner. Ett typiskt och smakrikt exempel är La Trappe Blond Trappist, från klostret Koeningshoven i Tilburg. Visserligen på den nederländska sidan om gränsen men del av det gamla, gemensamma hertigdömet Brabant.

Kejsaren bland belgisk blond (eller golden) ale är dock Duvel, en starkare variant som har blivit riktmärke för stilen. Ej bryggt av kloster utan av ett av de privata moderna bryggerierna som växte fram från sent 1800-tal, här av Duvel Moortgat nära Antwerpen i östra Flandern. För över 100 år sedan hittades den jäststam som fortfarande används i Duvel ursprungligen i en flaska ale som smugglades tillbaka från Skottland, och ölet humlas med Saaz- och Steiermark Golding-humle. Duvel som genomgår en andra jäsning på flaska är silkeslen med framträdande humlesmaker, citrusaktiga, kryddiga och blommiga aromer, subtil beska och en torr avslutning.

De mera mörkrostade alen finns i en uppsjö av kända klosteröl eller från privata bryggerier över hela landet. Het Anker i Mechelen, med sin serie Gouden Carolus, är praktexempel på mörka ”donkerbier” med komplex maltkaraktär. Bryggningsprocessen förlitar sig på blek basmalt i kombination med karamell och rostad malt för att skapa lager av mörk frukt, kola och subtila chokladsmaker. Belgiskt kandisocker tillsätts ofta för att öka tyngdkraften utan att skapa överdriven fyllighet, vilket gör att ölet förblir drickbart trots sin styrka.

Spontanjäst och underbart

Den andra grenen av Belgiens berömda öltradition är ölen som ursprungligen kom från bondgårdarna. Då pratar vi om hela skalan av spontanjästa stilar, som utgår från grundbrygden ”lambik”. Här har vi verkligen en skyddsvärd och unik tradition, underbar för gommen.

Kort sammanfattat är lambik en urgammal ölstil som har sina rötter i Bryssel och regionen Pajottenland. Denna stil måste tillverkas med minst 30 % vete, och vörten spontanjäses alltid med lokala och naturligt förekommande, vilda jäststammar.

Mästare på området är Brasserie Timmermans i Itterbeek, väster om Bryssel. Timmermans Kriek Lambicus och Pêche Lambicus, är lambiker som jästs med körsbär och persika. Dessutom har de mognat på ekfat för en djupare smak med inslag av tanniner. En annan klassisk lambikproducent är Lindemans Brewery i Vlezenbeek. Lindemans Apple är en fruktlambik där äpplen får efterjäsa med ölet, vilket ger frisk syra, gröna äppeltoner och lätt ekprägel.

En batch av lambik kan alltså smaksättas med frukt, bär, örter och kryddor och efter spontanjäsningen lagras den på ekfat på en mängd kreativa sätt. Lambik blir sedan även en annan legendarisk ölkategori när man lägger till blending av särskilt utvalda lambikjäsningar – nämligen geuze.

Och på tal om belgiska, syrliga öl finns hela kategorin Flanders Red eller Brown, lokalt kallat oud rood och oud bruin. Traditionen kommer från Västflandern med bryggeriet Rodenbach som kungar.

Men både de och kategorin unikt belgiska färskölsstilar från gårdarna kallade saison och witbier lämnar vi plats för i en annan artikel för en annan dag.

Ja, ni förstår att det är rena Disneyland för ölälskare att upptäcka. Varför inte på en veckas rundresa med cykel längs kanaler (eller bil) i det relativt lilla, flacka och även mycket vackra Belgien.